Förlossningsberättelsen

Jag har full förståelse för att ni inte orkar läsa detta. Eller för att ni inte alls är intresserade. Men jag vill bara berätta att det här är en underbar berättelse om vårt lilla äventyr den natten då vår fina lilla lillasyster kom till världen. 

 

Torsdag 1 oktober. Hade gått över tiden med åtta dagar och började ge upp hoppet på att någon bebis skulle titta ut. På dagen städade jag lägenheten. Storstädade varje liten vrå. Kröp omkring på golvet och städade bara sådär som höggravida kvinnor kan städa. Sedan åkte jag med mamma och storebror till Bromma Blocks. Fikade, kollade i butiker och storhandlade. Hade lite förvärkar när jag körde hem, men väl hemma avtog det helt.

Vid elva på kvällen hade jag en del förvärkar igen, aningen kraftigare än tidigare under graviditeten. Ungefär sådana som jag hade i 16 timmar men bara var en cm öppen, under första graviditeten. Tänkte att framåt helgen kanske. Gick och la mig och sov.

Vaknade tjugo i två (tre timmar innan hon var ute), I samband med att storebror då kom in till vårt sovrum fick jag en aningen kraftigare värk. Efter en halvtimme hade jag inte lyckats somna om och tyckte det kändes lite jobbigt att ha en klängande liten kille på mig när det gjorde ont så jag gick ut till vardagsrummet och kollade lite play tv. Värkar kom med 10-12 minuters mellanrum – samma som det gjorde hela dagen innan första förlossningen tutade igång på allvar.

Vid tretiden började det gå upp för mig att det faktiskt var något på gång och tänkte att shit, tänk om vi inte får plats på något BB! Första barnet i Sverige och man har ju hört en del. Ringde till förlossningen på BB Sophia. Visst fanns det plats, men de sa att jag skulle höra av mig igen när jag hade ungefär fyra minuter mellan eller två eller fler värkar under tio minuter.

Tjugo över tre (en och en halv timme innan hon var ute) väckte jag Robert och sa att det nog ändå var bäst om han skjutsade lillen till kusinen. Sagt och gjort. Han lyfte upp honom och tog på honom jackan. Först var han lite kinkig, men blev genast glad över att han skulle få åka bil. De åkte iväg. Medan de var borta kom det några värkar med jämnare mellanrum, men de var ändå väldigt oregelbundna. Fyra minuter, 10 minuter, fem minuter, 12 minuter och så vidare. Kollade tv och fotade magen i hallspegeln.

Robert ringde vid fyratiden (en timme innan…). Sa att han nästan var hemma och undrade om han skulle köra ner bilen i vårt nya garage eller parkera utanför på gatan. Varpå jag svarade kör ner den i garaget, vi ska inte åka än på ett tag. Men när han kom upp i lägenheten fick jag en monsterstark värk och fick bara ur mig ”vi måste åka nuuu”. Jaha. Och efter det gick allt så s a k t a. Jag har a l d r i g sett en människa klä på sig så sakta. Visade det sig även att det mer eller mindre var en motionsrunda ner till vårt nya garage. Vi gick och gick och när värkarna kom ville jag bara lägga mig ner och skrika. Ner för gatan. Ner för trapport och gångar. Var i helvete var bilen.

Sedan har jag aldrig sett någon köra så sakta. Alltså. Om jag hade suttit bakom ratten hade det gått 300 km/h, minst. Jag hade lovat att om han skulle köra till förlossningen skulle jag vara lugn. När varje värk kom kunde jag inte annat än att skrika, eller vråla ”köööör”. Jag var ju så rädd att jag inte skulle hinna få epidural. Men det var bra tid på dygnet vi åkte, sådär vid halv fyra på morgonen. Det var inte många bilar ute. Tur det. Tur att vi bara hade 15 minuters resväg.

Vad vi däremot skulle ha gjort var att åka och reka lite innan. Jag visste var Sophiahemmet låg, men det var mörkt och vi hittade inte rätt infart. Därav åkte vi runt, runt på Valhallavägen och jag kände paniken komma krypande. Epidural epidural epidural! Skulle aldrig våga krysta utan. Värkarna gjorde verkligen svinont, men mellan värkarna fick jag smärtfria pauser – då kunde jag andas ut och leta efter vägen, men när de väl kom…

Till slut hittade vi rätt, men var låg BB? Robert stannade, gick ur bilen och läste på en stor skylt. Han var dock lite för tyst och koncentrerad för min smak, just då. Förstod han allvaret eller? När nästa värk kom flög jag ur bilen på någon slags instinkt och kände att nu måste jag hitta dit. Om det finns en chans att jag hittar dit måste jag ta den NUUU! Så jag gick ur bilen och började gå på måfå. Helt otroligt idiotiskt. I alla fall. Robert åkte ut från parkeringen åt andra hållet! Vilket jag inte trodde var möjligt. Så helt plötsligt var jag HELT ENSAM I MÖRKET PÅ EN PARKERING!

Ringde förlossningen igen, (04.38 enligt samtalshistoriken) och förklarade att jag inte hittade dit. De hade lite svårt att veta var jag var så de kunde bara tala om vilket hus jag skulle till. Och var var karln min?! Det smartaste jag kunde komma på var att vi skulle ta oss till Valhallavägen och mötas där. Plötsligt fick jag en gnutta hopp – om att få epidural, men innerst inne visste jag att det var för sent, alldeles för sent… Jag började småspring-halta vidare – här pratar vi AKTIVT värkarbete. Då såg jag ett par billyktor, långt bort. Jag stapplade omkring med värkarna från hell och bara ”jag seer bilen, stanna där du är!”. Så jag tog mig dit. Och då visste han som tur var var vi skulle åka. Och tyckte jag var helt galen.

Så vi kom fram till entren till BB Sophia, till slut. Så skulle man in genom porten. Epidural, epidural, epidural. Till slut sa det klick och någon hade öppnat Robert skulle åka iväg och parkera bilen. Eller? Jag stod utanför hissen. Men då verkade det som han ändrat sig. Han stod utanför dörren. Skulle jag öppna åt honom? En ny monstervärk sköljde över mig och jag tvekade några sekunder. Då kanske jag inte skulle hinna på epidural. Men jag snubblade bort och låste upp dörren innan vi båda åkte upp.

Där möttes vi av en väldigt glad, positiv och trevlig barnmorska. Jag var mitt emellan två värkar, ganska oberörd – just då och kände mig helcool. Vi skrattade lite åt att vi inte hade hittat dit och sedan visade hon oss var vi skulle gå. Men precis när vi kom in på rummet fick jag liksom en ny värk och kastade mig framåt på förlossningsbädden. ”Jag tror hon kommer ut nu!” utbrast jag. ”Men jag vill ha epidrual först!” Barnmorskan lyssnade inte på bedövningssnacket utan verkade få lite bråttom att göra i ordning saker och ting. Hon bad mig hoppa upp på bänken sedan gick det undan. 10 centimeter öppen.

 

Enligt journalen:

Kom in till BB: 04.48
Första undersökningen: 04.50
Vattnet går: 04.52
Selma föds: 04.55

 

”Nu måste jag krysta!” Barnmorskan bokstavligt talat slet av byxorna – tur att de satt lite slappt, och Nikeskorna. Sedan kom en kraft som från en annan värld. Jag var bara tvungen att ta i. Och jag var livrädd. Jag ville verkligen verkligen inte. Tyckte det kändes oerhört skrämmande att krysta utan bedövning, hur ont skulle det göra? När jag födde storebror hade jag fått epidural 30 minuter innan så jag kände inte en enda krystvärk – krystade på kommando i 50 minuter och kände ingenting alls. Men nu!

På nästan värk hände det. Det gick inte att stå emot. Dragningskraft gånger en miljon. Som att slungas in i ett svart hål i rymden. Jag tog i en gång, ordentligt.  Då blev det liv på barnmorskan. ”Nä nu får du inte krysta” sa hon. Vilket kändes typ omöjligt! Men det var för min skull. Så jag inte skulle spricka. Hade den 50 minuter långa obehagliga krystningen från första förlossningen i bakhuvudet. Då det verkligen inte hände något alls. ”Det här kommer alldeles strax vara över” sa då barnmorskan. ”Och HUR kan du veta det?” undrade jag. ”Jo, för jag har bebisen i handen men försöker hålla mot”. Då fick jag kraft att ta i, åt motsatt håll kan man säga. Mellan de värkarna fick jag göra allt för att knipa, kämpa och stå emot för att hon inte skulle komma ut – trodde liksom inte att det skulle hända. Det kändes lite obehagligt, men det gjorde inte ont, inte alls jämfört med värkarna. På nästan värk kom hon ut. Liksom bara slank ner. Jag stod upp på knä. Jag var inte ens svettig! Eller blodig! Robert stod bredvid med jackan på och bilnycklarna i handen.

Så liten och hal. Och alldeles alldeles underbart vacker. Vår alldeles egna mörkhåriga lilla skönhet. Efter 12 minuter på BB. Och det kändes helt fantastiskt! Allt var så extremt annorlunda än första förlossningen. Upplevde dessutom värre smärta första förlossningen då jag hade epidural. Så. EN TUSEN GÅNGER BÄTTRE UPPLEVELSE! Jag kunde sitta, stå och gå och knappt förstå. Såhär i efterhand känns det bara som att jag hade en lite märklig dröm på natten, ett litet äventyr. Och en ny familjemedlem. Nyp mig i armen.

Vi tog igen oss och höll om vårt nya lilla knyte. Såg in i hennes mörka små ögon. Jag ammade henne. Barnmorskan gick ut en stund. Det var tydligen en stressig natt på BB Sophia – något vi inte alls märkte av, såg inte till en annan själ. Allt kändes hur lugnt som helst. Tur för dem att min förlossning tog 10 minuter. Sedan fick vi gå till vårt rum, dubbelrum – inte i bemärkelse att dela med någon annan utan dubbelsäng. Hur fräscht som helst! Vi fick den klassiska förlossningsbrickan med mackor, kaffe och cider. Sedan myste vi där hela dagen. Lillan sov väldigt mycket. Vi kände att vi hade kunnat åkt hem, men stannade ändå över natten till dagen därpå. 

 

2 oktober 2015, 04.55, vår lilla selmis, 3630 gram, 50 centimeter. 

 

Några punkter om det här:

  • Omföderskor – ÅK IN I TID! Be inte era män, sambos, killar köra in bilen i garaget igen
  • Epidural – en miljon gånger bättre utan, skulle aldrig vilja ha epidural om jag fick välja igen
  • Förlossningsställning – stå upp, till exempel på knä, kändes hundra gånger bättre, även om det bara tog två minuter för mig
  • Lustgas – fortfarande ingen aning om hur det känns
  • BB Sophia – har bara ett ganska lyxigt privatsjukhus i Shanghai att jämföra med men skulle välja om det hundra gånger om – lugnt, fräscht, snyggt, proffsigt, positivt
  • Kolhydratsladda – att bulka upp med extra pastaportioner i två veckor kändes plötsligt lite överdrivet
  • Allmänt – det kan vara en underbar upplevelse att föda barn