<3 Sthlm

I fredags hände det som inte fick hända. Terrorn kom till vårt land. Jag kom precis ut från ett möte och hade satt mig till rätta vid datorn med en ny kopp kaffe när jag fick ett meddelande från mannen, vars kontor ligger mittemot Åhlens, på Drottninggatan. Först tyckte jag det kändes oerhört dumt om att skämta om något så fasansfullt. Ett par sekunder senare förstod jag att man inte gör det. Fem minuter efter kom första meddelandet upp på Omni. Ett par minuter senare var sirenerna överallt på gatan nedanför, en gata som vanligtvis brukar vara ganska lugn, men som även snabbt fylldes av människor till fots som flydde bort från stan. Satt själv cirka en kilometer därifrån. Hade själv gått där dagen innan. Mannen var precis på väg ner, ut där, för att köpa en kaffe.

Gick hem längs vattnet, bakvägen ut genom stan kan man säga. Gatorna var fulla med människor som tittade ner i mobilerna, såg skärrade ut och fällde en och annan tår. De man mötte eller gick om hade kanske till och med varit där? Kastat sig undan när lastbilen plöjde fram på Drottninggatan. Poliser, bilköer, helikoptrar, massor av människor till fots. Hur en stad kan förvandlas till en katastroffilm på bara några minuter.

Hämtade hem mina kära småttingar och fortsatte bort till kusinens skola. Hur pratar man om sådant här till barn? Ärligt och lugnande. Kusinen, som är åtta, var väldigt rädd och ledsen, även mycket eftersom även båda hans föräldrar jobbade vid Drottninggatan och inte heller fick lämna sina arbetsplatser. Min 3,5-åring tyckte mest det var spännande med alla polisbilar, men det märktes att han ändå förstod allvaret. Jag berättade att några hade varit dumma, väldigt dumma, nere på stan, att det var mycket folk där och att pappan därför inte fick gå ut från sitt jobb. Han blev tyst och funderade innan han rynkade på ögonbrynen tittade på mig och sa ”Har de varit riktigt dumma?”, ”ja, de har varit riktigt dumma”, ”Mamma, vet du? Jag tror att de har fått mutagen”.

Skärmavbild 2017-04-09 kl. 20.48.52.png
Ingen jag kände var på Drottninggatan när ondskan slog till. Jag såg inte lastbilen när jag tittade ut genom fönstret, men ändå kändes det väldigt nära. Och så tror jag alla kändes i fredag och i helgen. Nu hoppas vi på att detta inte kommer att inträffa igen, även om vi innerst inne vet att det kommer att göra det, även om vi omöjligt kan veta när, var eller hur. Tills dess fortsätter vi med det som hela Sverige gjort hela helgen, visat att hatet inte får vinna och att vi fortsätter leva som vanligt. Stolt och tacksam över vårt land. Hoppas att ni alla mår bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s