En månad idag

Hipp hipp hurra hurra hurra! 29 december. Idag blir lille oliven en månad! En månad! Tänk att han inte fanns innan det. Eller att han låg i min mage, ännu konstigare! Att ha blivit mamma är det bästa. Och att få följa sin guldklimps utveckling. Den första tiden kan man förstå är lite traumatisk för en liten. Slita sig från tryggheten i mammas mage. Ut i stora världen. Vilka var vi? När sova och vara vaken? Det handlade mycket om att mata, byta blöja och trösta den lille sötsaken. Mycket gråt och han behövde  mycket närhet. Det ger vi han och det behöver han så klart fortfarande. Jag menar, han är ju aldrig ensam… Men de senaste tio dagarna har det hänt så mycket. Oliver:

  • Är (oftast) nöjd med att sova själv i vaggan hela natten
  • …förutom matpausarna. Med 2-4 timmars mellanrum vaknar han och säger till att han vill ha mjölk, nuuu!
  • Har fått längre powernapsperioder och har sina vakenperioder på dagarna
  • Har plötsligt börjat gilla nappen. Inga fler tokskrik a la ”vad försöker ni lura mig till det där är inte mjölk”
  • Kommunicerar mycket. Tittar på oss, pratar och söker kontakt, även om vi är på andra sidan rummet
  • Grimaserar, ler och ser rätt så glad ut
  • Gråter mycket mindre
  • Tycks gilla när man pussar på honom, tur  för det är svårt att låta bli
  • Pratar mycket. Kalle Anka-gurgel, Pingu-pip, Gollumväsningar och bara helt vanligt Oliver-prat
  • Gör små framsteg i babygymmet
  • Börjar bli bättre på att hålla upp huvudet
  • Växer så det knakar och blir starkare varje dag
  • Är nyfiken på allt runt omkring
  • Älskar fortfarande att kolla på tavlorna ovanför soffan och bokhyllan
  • Väger enligt vår hemmavåg drygt fem kilo
  • Försöker dock fortfarande äta från Roberts armmuskel, till exempel, och blir förbannad när det inte kommer någon mjölk

Förlossningsberättelse när Oliver kom till världen

Den som väntar på något gott. Poppa popcorn. Brygg kaffe. Gråt, skratta eller göm er under filten. Klicka bort om ni lider av förlossningsskräck…  Enjoy!

04.10 onsdag morgon den 28 november vaknade jag av en sammandragning. Det är nog som vanligt ingenting, tänkte jag. Jag hade gått över tiden drygt en vecka. Haft mycket sammandragningar och varje kväll och natt hade jag känt på mig att ”inatt händer det”. Det gjorde det aldrig. Men den här sammandragningen var annorlunda. Värken satt framförallt alldeles ovanför svanskkotan och i nedre ryggen. Den började som likt de tidigare sammandragningarna liksom dragit åt magen, men växte sig starkare och starkare för att sedan trappas ned och avta. Efter cirka 15 minuter kom det en till. Och sedan en till. Började jämra mig lite och det gjorde väldigt ont att ligga ned så jag joxade runt i sängen. Hade dessutom molvärk i både mage och rygg även mellan värkarna. Plötsligt gick det upp för mig att ”shit, vi ska ju sätta igång det hela inatt så nu måste jag ju sova”. Ja, vi hade en tid för en igångsättning den kommande kvällen. STog en alvedon, vilket tog bort molvärken mellan värkarna. Och efter ett par timmar lyckades jag somna. För att sedan vakna till vid varje värk. Hade dock varit en riktig sömntuta senaste veckorna sedan karpaltunnelsyndromet och smärtan i handen försvann, så att somna om efter varje ond minut var inga problem. Dessutom hade värkarna avtagit lite. De kom nu med cirka 20-30 minuters mellanrum.

Förmiddagen onsdagen den 28 november. Hallå, Oliver?!  Ska du komma ut idag?

På morgonen stannade Robert hemma. ”Gå du, jag ringer om värkarna ökar i styrka, sådant här kan ju ändå ta flera dygn” tyckte jag. Men han insisterade på att vara hemma och ge mig support. Stod intill sängen med värktimern som att han skulle klocka 60-metersintervaller på bana. Hur som helst så skulle vi ju ändå föda inom ett dygn så om han var hemma för att vila och peppa mig under dagen var faktiskt inte mig emot. Plötsligt gick det upp för oss att vår ayi skulle komma på städbesök klockan nio och eftersom klockan redan var nio hann vi inte ringa henne. När hon väl stod i dörren sa Robert på väldigt enkel engelska ”no need cleaning today, Karin baby today”. Ayin, som redan trodde jag fått bebisen, började tjuta av lycka och sedan gick hon igen. Fem minuter senare fick vi ett sms, på kinesiska som vi översatte: ”Congratulations for giving birth to a baby”…

Under dagen kom värkarna orgelbundet med ungefär 20 minuters mellanrum, men de kom. Vilket kändes väldigt bra eftersom jag skulle bli igångsatt på kvällen. Och hellre det än den där ”pang bom-igångsättningssmärtan” som jag hört så mycket om och som skrämt mig lite… Ja, alltså hellre att man fick smaka lite på kakan innan så att säga.

När det kom en värk tryckte vi på timern, även om jag tyckte det var lite onödigt när de inte var helt oregelbundna. Robert skojade att an till slut bara trodde att jag hittade på att de kom.

Åt frukost i soffan. Gröt, kaffe och pepparkakor. Myste i soffan. Tog ett långt bad och tvättade håret. Fixade hår och sminkade mig. Gick ut och åt lunch. Värkarna kom. De kom när jag åt skaldjurspasta på Wagas, när vi köpte en värmedyna och godis på Marks & Spencer och ute på gatan. Jag fick stanna till och hänga på något, andas sådär som jag övat på. Det var helt klart hanterbara. Nemas problemas. Dagen gick så otroligt snabbt och plötsligt hade jag haft dessa värkar i 10 timmar. Började googla och läste om de som varit i den här första fasen i tre dygn, så tänkte inte mycket mer på det. Värkarna kom med cirka 18 minuters mellanrum, vilket egentligen inte betydde något alls. Vi hade fått direktiv att ringa till Family United och åka in när värkarna kom med cirka 8 minuters mellanrum.

Som sagt så hade vi tid för en igångsättning 22.00 samma kväll. Allt såg bra ut, men här vill man inte ta några risker överhuvudtaget. Och såhär med facit i hand kan jag meddela att den bokade tiden var min räddning. Hade jag ens tagit mig dit annars? Alltså om vi väntat tills värkarna började komma tätare? För då gick det snabbt. Det behövdes helt enkelt en appointment för att sätta fart på lillen…

Framåt sjutiden på kvällen ringde vi in och förklarade att jag trodde att mina värkar redan satt igång. Skulle vi komma in till vår tid för igångsättning ändå? Gör det, tyckte de. Vid 21.00 skulle vi vara där.

Vi åt middag. Jag tog ett till bad. Sminkade mig. Sedan blev jag lite stressad. For runt i lägenheten och bytte om flera gånger. Nej, de här tightsen passade inte med den här tröjan, och den här koftan såg ju helt idiotisk ut över den här t-shirten som var den enda jag fick över magen. Haha! Som att det skulle spela någon roll! Ett par timmar senare skulle ju plaggen ändå av och jag skulle vara mer ofräsch än någonsin. Jag brukar aldrig vara så fåfäng. Skyller på nervositet, pirr i magen och adrenalin. Ville bara att allt skulle vara helt perfekt innan. Ville känna mig ren och fräsch och redo för att möta min son! Till slut var vi klara med packningen. Det där med att packa någon vecka innan är förresten det mest klyshiga i gravidsammanhang jag kan tänka mig, vi packade ändå om allt i sista sekund.

Här försöker vi få tag på en taxi. Jag har väldigt ont, emellanåt…

Vi gick ner för att få en taxi, men tyvärr tog det lite tid. Det tycktes aldrig komma några gröna bilar ute på Nanjing Lu och när det väl gjorde det hade de bara glömt slå av det eller var på väg åt något helt annat håll. Jag tog värkarna mot trädstammar. Folk som passerade, på en av Shanghais folktätaste shoppinggator undrade vad jag pysslade med. Robert stod bredvid som en packåsna och viftade med armarna. Min irritation växte och jag började småspringa fram och tillbaka när jag fick syn på en taxi. Till slut fick vi en och resan dit gick snabbare än vanligt. Efter cirka en kvart var vi framme. Taxiresan gick väldigt bra. Vi var på bra humör. Lite nervösa. Och fnittriga! Herregud, tror aldrig jag dragit så många dåliga skämt som under den här dagen – som jag dessutom inte kunde sluta skratta själv åt. Precis när jag på kinesiska förklarade var taxin skulle stanna fick jag världens värk och fullkomligt flög ur bilen för att luta mig mot en mur, på muren framför mig låg en tom ask värktabletter. Vad sugen jag blev men förstod att vid det här laget hjälper inga piller…

Oliver kvar i magen…

Väl på våning tre på Family United blev vi visade till vårt rum där vi skulle sova under natten. Trodde de ja… Kändes lite som att checka in på ett hotell. Jag berättade för sköterskan att jag trodde att mina värkar redan var igång. Haha vågade ju inte hoppas på något… Först var hon inte helt och hållet med på noterna utan förklarade att ”de här tabletterna ska du ta sedan blir det nog en baby imorgon när solen gått upp”. Så kom vi till det att hon skulle känna hur öppen jag var. EN CENTIMETER! Hade i och för sig redan ställt in mig på det. Alltså ”gissar på att jag inte kommer vara något öppen alls även om jag skulle haft värkar några dygn innan.” Ja, ja…

Jag bytte om och blev uppkopplad för att mäta CTG. Då kom det inga värkar överhuvudtaget. Katastrof! Efter 15 minuter kom barnmorskan in igen och kollade till mig och kurvan som skrevs ut från maskinen. Frågade ”var det det här du menade gjorde ont?” när siffran låg på 50. ”Nä, alltså, jag kände det, men det är inte sammandragningarna jag pratade om”, förklarade jag och kände mig lite pinig.

Men precis när hon gick ut kom en värk med dubbel styrka jämfört med de jag känt innan. Jag liksom vände upp mig i sängen som tjejen i Exorcisten. Det var omöjligt att ligga ner. Och efter några minuter kom en till… Värdet för sammandragningarna stegrade till 200+. Det gjorde ont! Barnmorskan kom in igen och stängde av maskinen. ”Packa ihop väskorna igen. Vi går till ett förlossningsrum på en gång”. Jahapp, ingen tid för att softa, äta mintkarameller och spela Candycrush…

Vi gick in på förlossningsrummet som låg vägg i vägg. Det liknade rummet vi var i. I det tillhörande badrummet fanns en väldans fräsch jacuzzi. Den längtade jag efter! Värkarna kom allt tätare och blev allt starkare. Helvete vad ont det började göra. Alltså helt olidligt. Jag skulle kunna ägna en hel A4 åt att försöka mig på att förklara hur smärtan kändes, men som jag läst innan så handlar det om något som inte går att förklara för den som inte provat på den. Det var förresten något positivt med första barnet, att man inte visste. Dessutom är det ju väldigt individuellt och olika från förlossning till förlossning hur den uppfattas. Jag hade läst på innan att det kändes som att ha en motorsåg i bäckenet eller att någon slet sönder kroppen mitt itu. Men att det skulle göra så ont hade jag aldrig kunnat ana.

Som sagt, värkarna kom tätare och tätare. ”Hur ont på en skala från 1-10 har du nu?” frågade barnmorskan. ”Eftersom jag inte vet hur ont det kommer göra senare (och jag inte vill verka klen) är det svårt att säga” menade jag. ”Men just nu skulle jag slå till på en tia.” Hon förklarade att när det började kännas olidligt skulle jag få bada jacuzzi. Jag signade genast upp! Men först skulle hon känna hur öppen jag var. 2,5 centimeter. Räknade alltså ut att jag var en femtedel öppen och tänkte hur lång tid framåt det kunde tänkas ta. Hade ju redan haft värkar i 18 timmar. ”Om ungefär två timmar tror jag att vi kommer att kunna ge dig epidural” tippade barnmorskan och sedan gick hon och förberedde jacuzzin.

Avslappnande med jacuzzi? Inte direkt…

Jag hoppade i plurret, men tyvärr var det inte alls så skönt som jag hoppats på. Vid varje värk skulle jag trycka igång bubblet för det skulle lindra. Det lindrade inte ett skit. Det gjorde bara så otroligt ont. Jag andades andetagen jag tränat på. Det hjälpte inte heller. Mellan värkarna var dock vattnet skönt, jag gillar ju att bada. Robert var världens bästa stöd precis hela tiden. Men till slut orkade jag inte med. ”Kolla inte på mig” ropade jag. Jag orkade liksom inte. Ville gå hem. Visste inte var jag skulle ta vägen. Längtade efter epidural och var redan innan jag fått den rädd för när den skulle ut. Efter 30-40 minuter fick jag gå upp från badet. Det blev värre. Och värre. Jag tog mig knappt fram till sängen. Fick värkar hela tiden. Kunde inte prata. Stannade upp. Hängde på väggen. Hängde över sängen. Andades. Tjöt. Två timmar hade barnmorskan sagt att det skulle ta innan jag skulle få epidural. Det hade gått en halvtimme! Hur skulle jag stå ut? Men så undersökte hon mig igen. Redan 5 centimeter öppen. Dags för epidural!

Snabbare än en värk stegrades upp kom en anastesiolog in i vårt förlossningsrum och de började göra ordning mig för spruta. Jag låg på sidan i fosterställning.  Robert och sköterskan höll i mig. Värkarna blev under tiden ännu starkare, något jag inte trodde var möjligt. Det var hemskt att ligga ner och nu var dessutom tvungen att ligga blixt stilla. SPLASH sa det så gick vattnet och allt blev väldigt blött. Robert höll i mina ben som skakade så som jag aldrig sett ben skaka. Hade stora skälvan, men jag gjorde mitt bästa för att hålla ryggen blixt stilla. Kramade Roberts hand så jag var rädd att den skulle krossas. När värkarna kom kunde jag inte alls längre kontrollera det så jag skrek rakt ut. Från att värken startade till att den slutade ylade jag ett konstant vrål utan att andas emellan. För det gick bara inte. Dessutom kändes det som att jag hde värkar mycket oftare än vad jag inte hade värkar. Vila lika med noll komma noll.

Så var det klart och epiduralen började genast göra verkan. HALLELUJA! Det var underbart! Fantastiskt. Jag kände inte någonting. Eller jo, jag kände när värkarna kom. Det tyckte på, men gjorde inte alls ont.

I LOVE EPIDURAL!

Slappnade av och blev påtagligt trött. Det gjorde inte ont! Kunde knappt förstå det. Men jag hade hört att när man får epidural kan det stanna upp öppningsfasen och att det kan ta längre tid. Frågade när epiduralen skulle gå ut, när smärtan skulle komma tillbaka och försäkrade mig om att de då skulle fylla på mer. Barnmorskan tippade på att den skule sitta i ett par timmar.

Jag låg och chillade med epiduralen i kanske 30 minuter? Kan ha varit allt från fem minuter till 40. Hade helt tappat tidsuppfattningen. Men plötsligt kände jag mig väldigt toanödig. Sugen på att göra både det ena och det andra. Kände att shit, jag kan inte hålla emot. Frågade om jag fick gå på toaletten. ”Pipi or popo?” Frågade barnmorskan. ”Both, and I really need to go”. Sorry, det är för sent, förklarade hon. Nu har du epiduralen i så det går inte. Förklarade att jag verkligen måste. Då började hon se lite fundersam ut och frågade igen. ”Känns det verkligen som att det trycker på och du måste gå på toa?” ”YES!” Då undersökte hon mig igen. Kände och kände sedan lite till. Sedan blev hennes ögon liksom ganska stora. Hon kollade på mig och sa ”You are fully dilated!”. Jag visste så väl vad det betydde, men kunde ändå inte förstå. Redan?! Cirka en halvtimme innan hade jag varit 5 centimeter öppen. Kunde inte tro mina ören. ”So how much open?” frågade jag igen för lite bekräftning. ”10 CENTIMETER”. ”So what am I supposed to do now?”. ”PUSH!”.

Krysta! Något jag inte alls var beredd på. Jag visste ju såklart att det var så lillen skulle komma ut, men jag hade inte tänkt på hur man egentligen gjorde. Det enda jag tidigare hade oroat mig för var att jag skulle hoppa ut genom fönstret under värkarna, att epiduralen skulle gå ur eller att det skulle vara läskigt när huvudet skulle ut. Så hur skulle jag göra? Barnmorskan förklarade att när jag känner att det trycker på igen betyder det att det kommer en krystvärk och då måste du krysta allt vad du har, som när man går på toaletten. ”Kommer ingen läkare?!” undrade jag…

Kort därpå kom Dr Gao Ling och joinade oss. Och krystandet började rulla på fint. Det kändes på något sätt ganska naturligt. Jag upplevde i alla fall att jag började få in en rätt bra teknik och tryckte på allt vad jag hade. Först tänkte jag, wow, han kommer att komma ut på tre krystvärkar. Ett antal senare var jag totalt genomblöt av svett och helt utmattad. Det var JOBBIGT! Det gjorde inte särskilt ont, utan kändes mer obehagligt. Tänk er att krysta, ja bajsa, ut en vattenmelon – det kan både män och kvinnor föreställa sig. Jag fortsatte att kämpa, men började tappa hoppet. Frågade vad som skulle hända om jag inte klarade det? ”The only way to get him out is to PUSH!” förklarade de och oj som de peppade mig. Robert var helt underbar hela tiden. Om han inte stått där och hejat på mig hade jag nog gått hem. Men kände att det var meningslöst för hur mycket jag än tog i hände inget? Jo då, det händer hela tiden, försäkrade de mig.

Dags för en ny teknik tyckte läkaren och satte dit en slags ställning som jag skulle resa mig upp mot, hålla i händerna och ta spjärn med fötterna mot. Den var jättebra! Gjorde det möjligt att jobba mer aktivt. Varvade att ta spjärn med fötterna med att resa mig upp och sitta på huk. Det var toppen! Men efter en stund var jag tvungen att lägga mig ned igen för att göra det möjligt för honom att komma ut bättre. Bara att lyda. Kämpade. Blundade, grimaserade, såg svart och konstiga färger flyga förbi framför ögonen. Hade ingen aning om hur länge jag hade krystat. 40-50 minuter kanske? Det var i alla fall vad Robert trodde efteråt. Jag kollade inte direkt på klockan. Men nog hände det saker allt. ”Jag kan se håret!” förklarade läkaren. Gissa peppen! Läkaren och barnmorskan tänjde hela tiden där nere och kände in med händerna på hans huvud. Jag kan inte avgöra om just det kändes obehagligt eller inte för hela situationen var ganska awkward. Och orken började tryta. Jag behövde ta längre pausar. Det kändes jobbigt i sig. Som att det skulle sakta ner det hela, som att han skulle åka tillbaka ”in” om jag inte aktivt jobbade hela tiden. Men det var bra att samla krafter.

Plötsligt kom in ett helt team in i rummet och började göra iordning en vågliknande liten yta som jag hade fin utsikt från från sängen. Se bilden ovan. Då förstod jag. Det var där han alldeles snart skulle ligga och bli undersökt! Ett wake up call. Det var ju faktiskt därför jag gick igenom den här persen. Och plötsligt fick jag nya krafter som från ingenstans. Tänkte att vaf*n han måste UUUT! Läkaren förklarade att jag var lite för tight och att det skulle behövas ett klipp. Bara klipp, ropade jag. Det gjorde hon och det kändes ingenting. Och alldeles därpå hände det. Plötsligt började de båda skrika ”Don’t push!” på repeat. Jag blev livrädd. Herregud, vad hände. Det var plötsligt väldigt svårt att inte krysta. Så omvänd kämpning, kämpade för att inte ta i, på något sätt. Då kom han.

Innan jag ens förstod att han var på väg ur mig hörde jag skriket och innan jag knapp hann uppfatta skriket hade jag honom i min famn. Hans stora skrikande gap riktat upp mot mitt ansikte. Hans blonda hår. Blodiga slajmiga lilla kropp. Små armar och händer. Herregud vad fin han var. Hade aldrig kunnat ana att jag under nio månader burit på en sådan perfekt liten person. Eller liten och liten – han kändes väldigt stor med tanke på att han fått plats i min mage! Efter en liten stund öppnade tittade han och jag kunde skymta hans mörka ögon. Kände kärlek vid första ögonkastet. Det var den mest omtumlande och lyckligaste stunden i mitt liv. Jag kände att från och med nu ska jag alltid ta hand om dig lille vän.

02.15 natten mellan torsdag och fredag. Den 29 november. 49 centimeter och 3600 gram ren kärlek.

Världens bästa förlossningspeppare och nybliven pappa. Om det inte vore för att jag tror på honom skulle jag tro att det här var femte gången. Ring mig om ni vet något okej?;)

Två dagar efter förlossningen kom jag på att jag helt glömt att prova på lustgas. Missade jag något?

Många berättar att de glömt smärtan på en gång efter förlossningen, att de lätt skulle kunna göra om det igen dagen efter och att de längtar efter att föda barn igen. Så kände inte jag. Gång på gång recenserade jag hela händelseförloppet som en ganska traumatisk händelse. Robert å andra sidan, sammanfattar det som ”hade inte kunnat gått bättre”… Jag antar ändå att det var en bra förlossning? Ja, det var det! Men jag trodde att allt det onda skulle vara över efter navelsträngen klippts. Det som kom efter var riktigt jobbigt. Men han var ju äntligen hos oss så vad spelade det för roll?! INGEN!

Nu, tre veckor efter att Oliver föddes, känner jag mig som mig själv igen. Smärtan har gått upp i rök. Har kört mitt första stärkande träningspass i Träning för nyblivna mammor-boken. Har även börjat fundera över om det verkligen gjorde så ont? Alltså egentligen? Än dröjer det innan kroppen kommer vara helt återställd och innan jag till exempel kommer vilja eller kunna springa. Men det stämmer verkligen det där med att man glömmer snabbt – det vill säga efter det att smärtan gått över. Men med tiden kommer nog det  mesta vara glömt och jag skulle, såklart, göra om det, med dubbel styrka – ja, vad som helst, om det handlade om att få ut honom igen.

Lite summa summarum, sammanfattning av kalaset. En sak är helt sant. Kärleken är gigantisk och övervinner allt. Där sätter vi punkt.